BISTÅNDSMOTTAGARE BLIR ORÄTTVIST STÄMPLADE

– Vi behöver utveckla ett språk som speglar att den överväldigande majoriteten av människor som är fattiga skiljer sig mycket lite från alla andra, förutom att de saknar pengar, säger Robert Walker, professor vid Oxfords universitet.  Text: Mats Utbult.

Han arbetar vid institutionen för socialpolitisk forskning och tog initiativ till projektet om fattigdom och skam, som vi berättar om i intervjuer med forskare i Uganda och Norge. Robert Walker menar att allt tal om ”bidragsberoende” orättvist stämplar vanliga mottagare av bistånd och undergräver deras självkänsla.

– De är inte ”dom andra”. De är bara människor vars liv har gått snett. Kanske är det en följd av en bekymmersam bakgrund och start i livet, eller sjukdom, eller olycka. Men de är medborgare, som vi. Under en tioårsperiod upplever mer än hälften av alla engelska hushåll fattigdom för ett år eller så.

Walker menar att England fortfarande genomsyras av arvet från drottning Victorias tid, på 1800–talet:

– Vi talar fortfarande om oförtjänta och förtjänta fattiga, och om allmosor. Djupt ner i porerna av vår kultur det verkar finns en tendens att undergräva värdigheten hos människor i fattigdom.

Skam är skadligt

Robert Walker började i mitten av 70–talet studera varför så många människor som hade rätt till bostadsbidrag inte sökte det. Han slogs av hur särskilt mödrar ansträngde sig för att skydda sina barn från att känna skam – vilket kunde ta sig uttryck i att de själva avstod från ett mål mat för att kunna köpa kläder och leksaker till dem.

– Jag har pratat med hundratals utsatta personer under de här 40 åren och de upplevelserna har gjort ett starkt intryck på mig och motiverat mig att fortsätta med ytterligare forskning och försöka påverka beslutsprocessen inom det här området.

En tydlig inspirationskälla för fattigskamprojektet är Amartya Sen, indiskfödd professor vid Harvard University, som1998 fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

– Det är vanligt att man tänker på fattigdom som brist på resurser, och Amartya Sen arbetade med hur den bristen påverkar hur människor lever sina liv – men inte minst hur de tänker om sig själva, säger Robert Walker.

Amartya Sen hävdar att ”skam är skadligt eftersom det leder till en brist på självkänsla som till slut underminerar viljan att komma igång och göra någonting. Du drar dig tillbaka in i dig själv och släpper taget om människor omkring dig som skulle kunna hjälpa dig”.

– Amartya Sen säger att överallt där det finns fattigdom, så finns det skam. Vi ville ta reda på om det är sant. Studierna som vi gjorde i de sju sinsemellan olika länderna visade att det var mycket lika och om man tänker efter så är det ganska uppenbart att det borde vara det, säger Robert Walker.

– För vad vill människor göra i livet? De vill förverkliga sina egna drömmar och önskningar, de vill vara goda föräldrar, de vill vara med vänner och delta i samhällslivet. När de inte kan det, på grund av brist på resurser, orsakar det uppenbarligen en känsla av misslyckande och skam, och vår forskning visar att skammen är påförd dem utifrån.

Robert Walker anser att alla som på något sätt har med människor i fattigdom att göra, som politiker, myndighetsutövare, har en tendens att stämpla dem och anklaga dem för den situation de befinner sig i. Och då händer det som Amartya Sen pekar på: man underminerar deras självkänsla och därmed deras förmåga att hjälpa sig själva.

Det handlar om hur man utformar policy för att bekämpa fattigdom, men också hur man levererar den.

– Var och en av oss borde fråga oss: om vi skulle närma oss tjänstemän i något slag av organisation för att be om hjälp – hur skulle vi då vilja bli behandlade?

¤ Texten bygger på en intervju i Guardian och en intervju från Oxfords universitet på Youtube.

Text: Mats Utbult.

 

NORGE: – NYA REGERINGEN KRAFTIGT SKAMBELÄGGANDE

– I ett land där ingen behöver svälta eller bo på gatan är fattigdomen kanske mer dold än i många andra länder. Människor stänger in sig bakom dörren till sina kommunala lägenheter och törs inte delta i samhället av rädsla för att avslöja sin fattigdom. På så sätt är det inte bara ekonomin som leder till isolering, men också själva skammen.

Det här säger Erika Gubrium, forskningsledare vid programmet Socialforsk vid högskolan i Oslo, inom den samhällsvetenskapliga institutionen. Tillsammans med kollegan Ivar Lødemel  har hon arbetat med den norska delen av Fattigdom och skam-projektet, där de bland annat har intervjuat 28 människor som lever i fattigdom i en liten kuststad, en högstatusförort och en arbetarförort till Oslo.

Redan innan forskningen var färdig fick den faktiskt ett genomslag i praktiken – på internationell nivå. FN–anknutna arbetslivsorganisationen ILO (International Labour Organisation) beslutade på en konferens 2012 att anta en ny rekommendation där man uttalar att man måste ta hänsyn till människors rättigheter och värdighet i samband med åtgärder mot fattigdom. I original på engelska säger man att myndigheter bör ha ”respect for the rights and dignity of people covered by the social security guarentees”.

Även världshälsoorganisationen WHO står bakom den här rekommendationen.

– Formuleringen var tagen direkt från en rapport på fem sidor byggd på projektets forskning, berättar Erika Gubrium för Verdandisten.

Det var ett av många förslag till 24 punkter i rekommendationen, som var resultatet av ett arbete som pågått länge, men som krisen som startade 2008 skyndade på. Forskarna tyckte att det var både inspirerande och faktiskt skrämmande att se hur deras forskning kunde få ett sådant genomslag och bli en del av internationell politik.

– Vi ser hur den här nya ILO-rekommendationen nu finns med i den internationella diskussionen om sådana här frågor, bland annat inom Världsbanken.

Och på nationell nivå?

– Jag tror att det nog tar sin tid innan ett sådant här beslut sipprar ner på nationell nivå. Men det är faktiskt någonting som medlemsstaterna i ILO har tagit på sig att förverkliga, säger Erika Gubrium.

Hon berättar att de själva nu är mitt uppe i ett uppföljande forskningsprojekt som handlar om hur det ser ut när tjänstemännen på de berörda myndigheterna i Norge ska bistå människor i arbetslöshet och fattigdom. De har studerat växelspelet när tjänstemän och brukare möts, och de har intervjuat deltagarna var för sig. De ska genomföra diskussioner i fokusgrupper med de olika intressenterna – tjänstemän, brukare, beslutsfattare. Grundat på allt det som kommer fram i projektets olika delar, ska de ta fram riktlinjer för hur man kan höja värdigheten för hjälpsökande.

Nya regeringen kraftigt skambeläggande

I början av projektet uttalade de norska forskarna i fattigskamprojektet en förhoppning om att landets politikerna skulle ta hänsyn till forskningsresultaten när de i framtiden planerar sin politik.

– Ja just det, men det var en annan regering när vi sa så, en rödgrön, säger Erika Gubrium och skrattar.

Numer är det en koalitionsregering mellan Höyre och Fremskrittspartiet, vars närmaste svenska motsvarighet är Sverigedemokraterna.

– Det språk som den nya regeringen nu använder i dessa frågor är kraftigt skambeläggande gentemot människor i fattigdom. Idag handlar det därför inte om att flytta fram några positioner, men att förhindra försämringar.

Just nu finns det ett förslag om att människor måste ut och utföra någon syssla, som att plocka äpplen, eller plocka skräp från gatan, för att få stöd i vanlig omfattning. De som inte ställer upp det skulle bara få 70 kronor per dag. Men det är inte helt säkert att det kommer att gå igenom i riksdagen.

Lönebesked och betald skatt minskar skammen

Norge, som annars i många avseenden är likt Sverige, har sedan 2006 haft en lite annan modell än den svenska för ”fattigdomsbekämpande åtgärder”. Då slog man samman norska motsvarigheterna till Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Socialtjänsten, till nya myndigheten Nav (Ny Arbeids- og Velferdsforvaltning).

Grundtanken är att man genom att få de tre instanserna under samma tak, minimerar ”Svarte Petter”– spel med människor, och ramlandet mellan stolar. Bakom reformen fanns såväl en vilja att effektivisera arbetet med att hjälpa människors väg tillbaka till egen försörjning – och att de skulle bli bättre behandlade på den vägen.

Forskarnas intervjuer visar att det även med det nya systemet fanns svårigheter att tackla. Inom Nav har de en trappa med en rad olika åtgärder. Där finns bland annat något som kallas för kvalificeringsprogrammet, där människor som tidigare har fått socialstöd för arbete i kommunen, som är mer likt ett riktigt arbete, och där de kan få praktisera såväl inom företag som på kommunens arbetsplatser. Förhoppningen är förstås att det ska leda till ett vanligt, fast arbete.

Erika Gubrium berättar att många av de intervjuade människorna som levde i fattigdom berättade om hur mycket det betydde för deras skamkänslor, att få ta steget upp till kvalificeringsprogrammet:

– De får lönebesked som kommer från kommunen som arbetsgivare, de får pensionspoäng och fem veckors semester – och de får betala skatt! De intervjuade beskrev att de kände sig mer som normala medborgare. Många vi talade med sade att just att betala skatt betydde mycket, de kände att de var med och bidrog till det allmänna. De kände sig som medborgare.

Det kan vara en extra belastning att inte ha jobb i ett land som Norge, där arbetslösheten hör till de lägsta i Europa, enligt forskarna. Därför kan något så enkelt som ett lönebesked och betald skatt minska mycket av skammen.

Uppfostrade barnen till ”anti-konsumism”

Det som de intervjuade berättade om att leva i fattigdom påminner mycket om det som Grace Bantebya Kyomuhendo berättar om från Uganda, och det som forskaren Stina Fernqvist berättar från sina intervjuer med svenska barn som lever i fattigdom. Det handlar om att försöka hålla upp fasaden, med en ständig rädsla för att familjens fattiga förhållanden ska bli kända. Och som en följd av detta drog sig många tillbaka från umgänge och normalt socialt liv, allt från att inte hänga med på bio till att utebli från födelsedagsfester.

– I den välmående förorten, där de som vi intervjuade är omgivna av familjer med två bilar, stort hus och fjällstuga, visade de en stor rädsla för att sticka ut och ”komma ut” som fattiga. För människor som bor i små, kommunala lägenheter, kan det vara förbundet med skam att bjuda in vänner på besök, därför att alla andra har stora hus.

– I arbetarförorten, där normen inte var att ha stort hus och ny bil, talade folk mer om skammen med att vara arbetslös och inte bidra till samhället. Vi intervjuade till och med någon som hade sagt till familj och vänner att de hade jobb, trots att de inte hade det.

Erika Gubrium säger att många som de intervjuade inte vill synas, inte blottlägga sig och sina liv, de söker osynlighet. Men det finns också exempel på sätt att försöka göra det bästa av situationen, genom att själva agera och handla.

Några föräldrar som de intervjuade berättade hur de så att säga vände upp och ner på begreppen och uppfostrade barnen till ”anti-konsumism”: kärlek är viktigare än pengar och prylar, och födelsedagspresenter som man gör själv kan vara minst lika bra som köpta.

Vrede, som är ett annat sätt att hantera skammen, såg inte forskarna mycket av bland de intervjuade i Norge.

– Det fanns viss vrede bland några för att samhället inte kunde leva upp till de löften om hjälp till jobb för alla, som de uppfattade att de fått. Men i exempelvis England kunde man se mycket mer vrede mot regeringen.

Hon tror att det hänger ihop med att klassklyftorna är mycket större i England. Ända sedan Thatchers dagar har politiker och media haft en mycket hårdare attityd mot människor i fattigdom. I Norge har allt fler fått det bättre och bättre. I ett sådant land kan det vara en extra belastning att leva i fattigdom och det kan vara lättare att rikta vreden – mot sig själv.

Text: Mats Utbult.

 

Uganda: – INGEN VILL HA “FATTIG” SOM SIN IDENTITET

Människor i fattigdom lider ofta mer av skammen än själva bristen på pengar och saker, oavsett om de lever i världens fattigaste eller rikaste länder. Deras sätt att minska skammen är också förbluffande lika – och kan försvåra vägen ut ur fattigdomen.

Det handlar om att de isolerar sig, försöker hålla upp skenet uppe – och avstå från stöd, för att undvika en identitet som ”fattig”. Skam urholkar individens handlingsförmåga. Det här är slutsatser av ett projekt i England, Norge, Kina, Indien, Uganda, Pakistan och Sydkorea, där forskare studerade vad traditionella ordspråk, romaner, pjäser och filmer säger om fattigdom, de intervjuade grupper med välbeställda, och människor som lever i fattigdom.

Visst fanns det skillnader mellan länderna. Men på det stora hela var likheterna mer slående – och tankeväckande!

Värre än den materiella bristen

På institutionen för kvinnoforskning vid universitetet i Kampala träffar jag socialantropologen Grace Bantebya Kyomuhendo, som har arbetat med studiens ugandiska del. Hon förklarar att även om de materiella bristerna innebär umbäranden lider många mer av känslorna av skam, underlägsenhet, värdelöshet och hopplöshet.

– Det är svårt nog att stå ut med de fysiska följderna av att inte äga ett lakan,– man fryser, det är obekvämt. Men det är än värre med skammen över att man inte har råd med en så grundläggande sak som ett lakan, säger hon.

Skammen kommer både inifrån, från egna tankar om att man är misslyckad, och utifrån, från ringaktning som grannar, släkt och vänner visar.

Hon lyfter fram två skäl till att fattigskammen såväl i Uganda och Skandinavien faktiskt har ökat de senaste årtiondena: ökade klyftor och en individualisering av fattigdomen, av ansvaret för fattigdomen närmare bestämt.

– Fattigdom fanns ju här redan före kolonialismen, men fattigdomen var länge allmän, de välbärgade få. Därför behövde ingen skämmas över att vara fattig, det var ett accepterat sätt att leva. Många kunde också förlägga ansvaret för fattigdomen till högre makter

De senaste 25 åren med stark ekonomisk utveckling har de flesta faktiskt fått det bättre – och attityderna mot de fattigaste blivit hårdare, förklarar hon.

De intervjuade i den välbeställda gruppen förknippar de fattiga med lathet och dryckenskap. Detta gäller i Uganda – men också Norge. Och vanliga människor får stöd uppifrån, Ugandas president och en ärkebiskop har exempelvis talat om fattigas lathet.

Även i Skandinavien har klyftorna ökat, sedan 35 år tillbaka. Arbetsgivarna hade framgång med sin ”satsa på dig själv”-kampanj och alliansen fick under åtta år majoriteten med sig på att arbetslösa och sjukskrivna skulle betala mer i skatt, för att få dem att skärpa till sig och börja jobba.

Många har varnat för ett tvåtredjedelssamhälle där de flesta har det bra, men inte bryr sig om de sämst ställda. Uganda och de skandinaviska länderna ser ut att närma sig detta, fast från varsitt håll.

Hålla skenet upp

Forskarna beskriver några gemensamma strategier för att slippa att skämmas. Ta sig ur fattigdomen – det är självklart den första och viktigaste strategin för de allra flesta! Grace Bantebya Kyomuhendo beskriver den andra strategin med orden ”hålla skenet uppe”. Man köper fina kläder för att se lika bra ut som andra. I norr och i söder försöker människor dölja sin fattigdom, med en ständig rädsla för att bli avslöjad som följd.

I Uganda berättar de intervjuade om hur de ger bidrag till bysatsningar, som de egentligen inte har råd med. Flera talar också om hur de blir varma i hjärtat när de hjälpt andra som råkat illa ut, som en människa bör göra. Det minskar skammen. Grace Bantebya Kyomuhendo jämför med hur intervjuade i Norge talar om skammen över att inte betala skatt: man är ingen riktig samhällsmedborgare, som bidrar till det allmänna bästa.

Dra sig tillbaka från socialt liv

När det blir svårt att hålla uppe skenet är en tredje strategi att dra sig tillbaka från socialt liv. Man stöter ut sig själv. Men försök att undvika andras ringaktning kan leda just till det, När någon tittar förbi ska man bjuda hen att sitta ner inne i huset och få sig något till livs, om så bara ett glas vatten – annars blir man betraktad som märklig och oförskämd.

– Jag har själv varit med om att först få stå oinbjuden utanför ett hus, ända tills det kom ett störtregn, berättar Grace Bantebya Kyomuhendo. När jag då kom in visade det sig att huset var tomt, där fanns inga möbler, ingenting.

De som drar sig undan umgänge och samvaro får ett sämre liv, men kan också försvåra för sig själva att ta sig ur fattigdomen. De missar möjligheterna i kontakter och nätverkande. Detta gäller både i söder och norr.

Vrede och resignation

En fjärde antiskam-strategi är vrede – mot regeringen som inte ger bättre förutsättningar. Grace Bantebya Kyomuhendo talar om hur brist på vägar och marknadsplatser i delar av Uganda försvårar för fattiga bönder att sälja sin majs. Vreden kan man också rikta mot bättre ställda grannar och släktingar, som skambelägger och hånar, istället för att hjälpa.

Men vreden leder oftast inte till något konstruktivt. I Skandinavien för hundra år sedan gick fattiga samman, i fackföreningar och kooperationer. Men idag motverkar individualiseringen och skammen kollektivt handlande och organisering, här likväl som i Uganda.

– Man vill inte acceptera ”fattig” som en identitet och värjer sig därför snarare mot att ha för mycket kontakt med andra fattiga, för att det skulle förstärka den etiketten, förklarar Grace Bantebya Kyomuhendo.

Den femte strategin mot skam är resignation: släppa taget, ge upp. Forskarna konstaterar att det är en känsla och ett tillstånd som är vanligare och varar längre, jämfört med vreden. Och det är en strategi som allra mest motverkar förmågan att agera.

Skamsäkra satsningar mot fattigdom

Grace Bantebya Kyomuhendo slår fast att fattigskammen motverkar att människor i de olika länderna tar del av stöd och program för att minska fattigdomen. Och hon berättar att ett nytt modeord såväl bland biståndsarbetare i Uganda som socialarbetare i Norge är ”shameproof”, lite svåröversatt, men ungefär ”skamsäkrad”.

– När man har utformat stöd– och utvecklingssystemen har man hittills oftast inte räknat med mottagarnas känslor av förödmjukelse, förnedring och skam, eller med effekter för deras sociala liv. De som har utformat systemen har varit teknokrater och räknenissar, som bara ser siffror, inte människor . De har tänkt: ”ger vi dem det här, så ordnar det sig”.

Hon har ingen färdig paketlösning för skamsäkrade stödsystem. Men det handlar om att se till att det är möjligt för individen att uppleva värdighet i mötet med systemen. Och försöka utforma och namnge program på ett sådant sätt, att de människor som man riktar sig till inte upplever att det förstärker en stämpling som ”fattig” i andras ögon. För ingen vill ha ”fattig” som sin identitet.

Text: Mats Utbult.

 

FAKTA OM UGANDA

”Afrikas pärla” – så kallades Winston Churchill den brittiska kolonin Uganda. Klimatet vid ekvatorn, med livgivande regn året runt, gör Uganda till ett av Afrikas bördigaste länder. På en yta lika stor som halva Sverige bor idag drygt 40 miljoner människor. Befolkningen växer snabbt. Men under de grymma år under 70- och 80-talen minskade befolkningen under skräckvälde och inbördeskrig.

Uganda har en mycket omväxlande natur: savann med lejon och elefanter, böljande gröna kullar med te- och kaffeplantager, regnskog med bergsgorillor, skärgårdar ute i Victoriasjön, och berg som är över 5 000 meter höga. Allt fler svenska turister har på senare år börjat resa till Uganda, för naturens och djurens skull.

Från välstånd till skräckvälde: När Uganda blev fritt 1962 var det ett av Afrikas mest välmående länder. Men så skulle det inte förbli. General Idi Amin tog makten i en statskupp 1971 och införde en av kontinentens blodigaste diktaturer, med många grymma inslag. Den stora indiska minoriteten, som stod för mycket av landets handel och annan företagsamhet fick 72 timmar på sig att lämna landet. Minst 300 000 människor miste livet under hans skräckvälde. Ett krig som han startade mot grannlandet Tanzania ledde till att han 1979 själv föll.

Efter Amin följde ytterligare svåra och våldsamma år med valfusk, gerillauppror och militärkupp – fram till 1986. Då kom gerillaledaren Yoweri Museveni till makten, och han är än idag president. Han pratar lite svenska, eftersom hans familj bodde som flyktingar i Göteborg 1983-86.

Ny stabilitet och åter ökat välstånd: Under 90-talet och in på 2000–talet fortsatte, främst i norr, uppror från gerillagrupper – som dock var långt ifrån folkliga. Värst var ökända Herrens motståndsarmé som terroriserade befolkningen och kidnappade barn som tvingades bli barnsoldater. Men trots de fortsatta oroligheter i delar av landet blev Uganda i stort efter 1986 mer stabilt och det har lett till en ekonomisk utveckling som hör till Afrikas bästa de senaste 30 åren. Medelklassen har blivit den största gruppen, andelen fattiga har halverats och är nu under 20 procent. Men det finns en stor grupp ”sårbara”, som är ovanför gränsen för fattigdom men lätt kan halka nedanför igen.

Demokrati med solkiga sidor: Landet har idag flera partier och oppositionella media, men det finns en del demokratiska brister i praktiken, som i många andra afrikanska länder. På senare år har Uganda mött protester från omvärlden för nya lagar som skärper det förtryck av homosexuella, som redan tidigare fanns. Kristna fundamentalister är starkt pådrivande i förföljelserna. Sverige tar numer åter emot flyktingar från Uganda – HBTQ-flyktingar.

Text: Mats Utbult.

 

FAKTA OM DET INTERNATIONELLA PROJEKTET “SKAM, SOCIALT UTANFÖRSKAP OCH EFFEKTEN AV PROGRAM MOT FATTIGDOM”

”Skam, socialt utanförskap och effekten av program mot fattigdom” – är ett internationellt forskningsprojekt, med delprojekt i England Norge, Kina, Indien, Uganda och USA. Syftet är att öka den praktikbaserade kunskapen om vilka processer och åtgärder som kan minska skam och främja värdighet hos individen, och därmed bidra till fattigdomsbekämpningen.

Projektets resultat finns beskrivna i tre böcker (som finns på några bibliotek i Sverige):

¤ ”Poverty and shame – global experiences” (fattigdom och skam – globala erfarenheter), en antologi där Grace Bantebya-Kyomuhendo och Elaine Chase var redaktörer. Oxford university press 2015.

¤ ”The shame of poverty” (Fattigdomens skam) av professor Robert Walker, projektledare för hela forskningsprogrammet. Oxford university press 2015.

¤ ”The shame of it” – Global perspectives on anti–poverty policies” (Skammen för det – globala perspektiv på fattigdomsbekämpande politik), en antologi med Erika K Gubrium, Sony Pellissery och Ivar Lødemel som redaktörer. Bristols universitets förlag Policy press, 2014.

¤ Projektet har också en nätplats där man kan läsa arbetsrapporter (på engelska) från de olika ländernas delprojekt.

http://softinnovators.com/spi/

Läs intervjuer här på verdandi.se med Grace Bantebya-Kyomuhendo, Erika Gubrium och Robert Walker.

Text: Mats Utbult.

 

UGANDA: SKAMSÄKRAT BISTÅND I BYN ANGIC

I Uganda fanns på 60-talet både kooperativ och fackföreningar som ett sätt för fattiga att gå samman för att förbättra sin situation. Diktatorn Idi Amin slog sönder detta och de tidigare organisationerna har inte återhämtat sig. Men det finns idag ljusglimtar med exempel på hur människor bildar grupper för att stödja varandra, med gemensamma satsningar i byar och ”mikrolån” från gemensamma kassor.

Katolska biståndsorganisationen Caritas har tagit initiativ till att starta sådana kooperativ. Man är väldigt noga med att ha deltagare som är såväl muslimer som medlemmar från protestantiska och katolska församlingar. Samarbetet fungerar mycket bra. Bilderna nedan är från ett möte med ett sådan bykooperativ utvecklingsförening i byn Angic, nära staden Lira i norra Uganda, som har en hård men inte ovanlig bakgrund: under flera år lämnade invånarna sin by för att ta skydd i läger – mot den grymma Herrens motståndsarmé. Nu arbetar de för att tillsammans skapa förutsättningar för att åter försörja sig och komma tillbaka till den ganska goda levnadsnivå som fanns i byn på 1960-talet. På mötet på bilderna nedan överlämnades en donation från ett svenskt småföretag. Byföreningens representanter förklarade att eftersom pengarna går in i den gemensamma utvecklingskassan, så blir svenskarna bakom donationen medlemmar i föreningen – och hälsas välkomna tillbaka för att se hur deras pengar genom mikrolån på satsningar. De tar emot stödet med raka ryggar och glada ögon. Skamsäkrat bistånd.