Kjell Rautio, välfärdsutredare på LO:
”Regeringen tar små steg i rätt riktning – men det är alldeles, alldeles otillräckligt”
Kjell Rautio, välfärdsutredare på LO, tycker att vi börjar närma oss ett Fattig-Sverige igen. ”För utsatta människor innebär det en kraftig frihetsinskränkning att tvingas stå där på socialkontoret och be om hjälp. Det var ju för att komma bort ifrån just detta som arbetarrörelsen byggde ut välfärdsstaten med de allmänna socialförsäkringarna. Och så trillar vi dit igen, nu på 2000-talet!” Text/foto: Mats Utbult
När man pratar med politiker visar det sig ofta att de inte är medvetna om hur illa det är ställt med försämringarna i välfärdssystemen. Det är framförallt de människor som drabbas som bär kunskapen om hur det ser ut. Det säger Kjell Rautio, LO-utredare inriktad på sjukförsäkring och socialpolitik. Nu vet han själv en hel del. Han följer och analyserar forskning, statistik och myndighetsrapporter. I faktafyllda och knivskarpa inlägg på LO-bloggen delar han med sig av det han ser.
Han är bekymrad, orolig, upprörd. Han ser en uppdelning mellan ett A-lag och ett B-lag med sämre trygghet som dessutom halkar efter allt mer. Han beskriver hur den skadliga sjuknärvaron och den dolda sjukfrånvaron ökar, det sociala risktagandet privatiseras, anhöriga och vänner till de drabbade får rycka in, och förtroendet för välfärdsstaten urgröps. Det behövs en rejäl tankerunda om drivkrafterna och mekanismerna bakom den ökande ojämlikheten.
”Samtidigt noterar jag att allianspartierna går i motsatt riktning, moderaterna vill återinföra stupstocken, öka kraven på personer med psykiska diagnoser att återgå i arbete. De rödgröna går i alla fall åt rätt håll.”
– Och då måste man ta med det som har hänt med välfärdstjänsterna, säger Kjell Rautio, som förklarar att han tycker att Verdandi gör ett viktigt arbete med att samla och förmedla upplevelser och erfarenheter från människor som har drabbats av försämringarna.
Så här sammanfattar han läget i ett av sina blogginlägg: ”Villkoren för arbetslösa och sjuka har skärpts. Det har blivit svårare att kvalificera sig för det allmänna inkomstskyddet och lättare att bli av med det. De sociala ersättningarna har inte följt löneutvecklingen. Att drabbas av arbetslöshet eller sjukdom idag innebär ett relativt sett större inkomstavbräck och ett sämre stöd tillbaka jämfört med i slutet av 1980-talet. De sjuka och arbetslösa betalar idag också, till följd av alliansens ”arbetslinje”, en större andel av sin inkomst i skatt än andra.” Här är hårda fakta, som Kjell Rautio förmedlar, som nog inte alla känner till:
Sveriges utgifter för socialförsäkringar räknat som andel av BNP, alltså de värden som vi skapar tillsammans, har halverats sedan början av 1990-talet – från strax under tio procent till drygt fem procent 2016. Socialförsäkringarna omfördelade mer än skatterna i början av 2000-talet, det konstaterade Anna Hedborg i sin socialförsäkringsutredning 2006. Efter det har vi alltså minskat den del av BNP som går till socialförsäkringarna, säger han.
INDUSTRIVÄRLDENS HÅRDASTE REGLER
Människor med kroniska och livslånga sjukdomar hör till de mest utsatta idag, men enligt Kjell Rautio glöms de lätt bort i debatten om sjukförsäkringen. Visste du att Sverige har industrivärldens hårdaste regler för att få sjukersättning, det som tidigare hette förtidspension? Uppgiften kommer från en utredning som alliansregeringen tillsatte. Är detta ett exempel på att vi i Sverige har en överdrivet positiv självbild när det gäller trygghetssystemen?
– Ja, så är det nog, säger han. Medlemmar som jag pratar med, som fått avslag från Försäkringskassan, uttrycker stor förvåning : ”Jag trodde att det var mycket bättre. Jag trodde sjukförsäkringen skulle skydda.”
De som trots de hårda kraven får sjukersättning, får ett stöd som jämfört med genomsnittslönen på arbetsmarknaden har sjunkit under 2000-talet, berättar Kjell Rautio. Det har frilansjournalisten och ekonomen Micael Kallin visat i en artikel på nättidskriften Ekonomistas.
Lagen säger att sjukersättningen ska ersätta upp till 64,7 procent av förlorad arbetsinkomst. Men i december 2003 var hel inkomstrelaterad sjukersättning strax under 50 procent av arbetsmarknadens genomsnittslön. I december 2016 var den knappt 39 procent.
Det beror bland annat på att uppräkningen av sjukersättningen följer konsumentprisindex, inte löneutvecklingen, och lönerna har stigit mer än priserna. Och de som får ersättningar av socialförsäkringarna betalar i genomsnitt 1 000 kronor mer i skatt per månad, jämfört med löntagare. Kjell Rautio noterar att det i regeringens senaste budget finns vissa ekonomiska förstärkningar för människor med sjukersättning:
– Man höjer bostadstillägget och börjar minska skattebestraffningen. Det är små steg i rätt riktning, men alldeles, alldeles otillräckligt.
Samtidigt noterar jag att allianspartierna går i motsatt riktning, moderaterna vill återinföra stupstocken, öka kraven på personer med psykiska diagnoser att återgå i arbete efter kortare tid än idag, och sänka ersättningar i sjukförsäkringen. De rödgröna går i alla fall åt rätt håll.
DET MÄTBARAS TYRANNI PÅ FÖRSÄKRINGSKASSAN
I sin blogg har han tagit upp att det är dags att utvärdera hur det gått med socialdemokraternas vallöften om sjukförsäkringen. En del har man börjat genomföra. Mycket återstår. Den kanske mest uppmärksammade frågan var alliansregeringens stupstock, som skapade ett svarte petter-spel där utförsäkrade långtidssjuka bollades mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, socialkontoret – och inte sällan tillbaka till Försäkringskassan.
Den rödgröna regeringen avskaffade stupstocken 2015. Men man införde samtidigt någonting som bekymrar Kjell Rautio mycket idag. Det är något så tillsynes oskyldigt som ett siffersatt mål för hur mycket sjuktalen ska ner (nio procent till 2020), och ett mål för max antal beviljade sjukersättningar per år (högst 18 000). Kjell Rautio menar att detta har haft mycket olyckliga följder, med hårdare regeltolkningar och bedömningar från Försäkringskassans handläggare, under tryck att uppfylla målen. De sjuka drabbades av det som brukar kallas ”det mätbaras tyranni”. Detta kom inte som någon överraskning. Det var tvärtom någonting som LO varnade för i förväg.
Vi sa att sådana här mål riskerar att leda till att Försäkringskassan skärper sin praxis, rättssäkerheten försämras och människor förlorar sin ekonomiska trygghet, säger Kjell Rautio, och tar fram en rapport från inspektionen för socialförsäkringen ISF och pekar på facit i senaste statistiken för sjukpenning.
Du ser att det är en väldigt tydlig trend, efter att man satte upp målen ökar både avslag och indrag av sjukpenning mycket kraftigt, kurvan går rakt upp. Samma utveckling ser vi när det gäller sjukersättningen, där har man blivit så restriktiva på Försäkringskassan att man 2016 inte beviljade ens hälften av de 18 000 som regeringen satte som tak. Det här tyder på att man har skärpt praxis dramatiskt.
Ett problem med att styra med siffersatta mål inom ett sånt här område, är att handläggarna utvecklar en avslagskultur, eftersom organisationen styr för att uppnå det mätbara målet. Det kan finnas andra mål som är viktigare, som ekonomisk trygghet och rättssäker bedömning för de försäkrade, men som inte är lika lätta att sätta siffror på – och då riskerar de att bli nedprioriterade. Siffermålen kommer först. Det blir så att organisationen levererar en skärpt praxis som politiken har efterfrågat – därför att det är lätt att mäta. Vi ser också mycket riktigt tecken på försämringar för människor, både när det gäller ekonomisk trygghet och rättssäkerhet. Ett tecken är den här kurvan på avslag och indrag av sjukpenning.
Ett annat är antalet JO-anmälningar som har ökat dramatiskt: 2015 var det 300, och 2016 var det 500, en ökning med 67 procent. Vi kan också se att väntetiden på att få sitt ärende omprövat av Försäkringskassan har ökat så att det vid nyår 2016 var uppe på 25 veckor innan människor fick ett beslut. Redan under alliansregeringens tid satte JO ner foten om Försäkringskassans väntetider och slog fast att det inte får ta mer än sex veckor att få ett slutligt besked. Men nu förekommer det alltså att man får vänta mer än ett halvår. Under väntetiden står människor utan inkomst. Om man inte har en buffert eller anhöriga som kan stödja, tvingas man till socialkontoret under väntetiden.
SYSTEMEN HÄNGER IHOP
Sjukförsäkringen, a-kassan, socialtjänstens försörjningsstöd – det är viktigt att se att de här systemen hänger ihop och samspelar med varandra. Det är samspelet mellan dem som avgör effektiviteten och träffsäkerheten i välfärdspolitiken. Brister det i ett av systemen så får det konsekvenser även för de övriga systemen.
Han har samma bild som Tapio Salonen: Under 2000-talet har allt fler som borde finnas hos a-kassan och Försäkringskassan hamnat på socialkontoret, som en effekt av att socialförsäkringarna brister. Då blir socialbidrag det yttersta skyddsnätet i välfärdssystemet – i bästa fall fångas man upp där. Men även där ser vi att människor faller mellan maskorna, så att de får förlita sig på stöd från nära anhöriga eller de välgörenhetsorganisationer som vuxit under 2000-talet.
Svenska kyrkan och andra vittnar om att de möter hjälpsökande som ser ”svenssonaktiga” ut, har en lång yrkesbakgrund, som jobbat hårt i många år, betalat skatt, men sen drabbas av sjukdom eller arbetslöshet och faller genom välfärdssystemen.
PENSIONERAR SIG SJÄLV I FÖRTID
Det förekommer att människor, som stöter på problem i mötet med trygghetssystemen, börjar ta ut pension före 65. Kjell Rautio förklarar att det är svårt att ange hur många det är, men det finns en koppling mellan skärpningar i sjukregler och praxis, och att människor går i pension i förtid på grund av ohälsa. Man kan säga att de på egen bekostnad har förtidspensionerat sig, med en lägre pension resten av livet som konsekvens. Ett skäl är att alliansregeringen ändrade sjukförsäkringens regler för sjukersättning (förtidspension), så att man inte längre väger in ålder när man ska bedöma rätten till ersättning från sjukförsäkringen. Detta innebär att en 58-åring med tre diskbråck ska behandlas på samma sätt som en 21-åring med tre diskbråck, trots att alla vet att en 21-åringen har större möjlighet att ställa om och hitta ett arbete.
Många äldre som har slitit ut sin kropp under ett långt arbetsliv upplever att de inte vill hamna i den där disciplineringsmekanismen, som våra försäkringssystem idag i stor utsträckning har blivit. En del har byggt upp en buffert så att de kan hålla näsan över vattenytan.
– Många drar sig för att gå till socialkontoret, för även om de bara har ett tillfälligt behov av stöd möter de ofta krav på att byta ner sig till mindre bostad, eller fattiggöra sig genom att sälja sin bostadsrätt. Vi måste se till att samspelet mellan systemen fungerar bättre, så att socialkontoret inte blir ett alternativ till Försäkringskassan och a-kassan.
KjelI Rautio är, även här i likhet med Tapio Salonen, orolig för att vi är på väg tillbaka till den gamla fattigvården, då man skulle stå med mössan i hand och vara tacksam för det stöd man kunde få. När du står på socialkontoret blir hela din ekonomi genomlyst och du blir utsatt för en individuell behovsprövning. Det är en jättestor skillnad jämfört med om du kvitterar ut en ersättning som du som medborgare har rätt till, från sjukförsäkringen eller a-kassan. För utsatta människor innebär det en kraftig frihetsinskränkning att tvingas stå så där på socialkontoret och be om hjälp. Och det var ju för att komma bort ifrån just detta som arbetarrörelsen byggde ut välfärdsstaten med de allmänna socialförsäkringarna, som kunde bära människor med fattigdomsorsaker som sjukdom och arbetslöshet. Tanken var att renodla socialbidraget till personer som befann sig i en annan typ av social utsatthet. På det viset rullade man tillbaka det gamla fattigvårds-Sverige – detta var en uttalad målsättning för exempelvis Gunnar Sträng och Gustav Möller, som var socialministrar under 30-, 40-, 50-talen och genomförde viktiga förändringar. Och så trillar vi dit igen, nu på 2000-talet!
TÄTA MASKOR OCH SÄNK TRÖSKLAR
Vad skulle Kjell Rautio ta itu med först, om han fick fria tyglar? Han svarar att man måste jobba på två fronter samtidigt. Den första fronten är att täta maskorna i trygghetsförsäkringarna, så att människor inte rasar igenom a-kassa och Försäkringskassan på grund av alla förändringar som gjorts. Här finns väldigt mycket att göra. Det första jag skulle göra vore att ta itu med vad som händer med de långtidssjuka, och i grunden förändra den så kallade rehabiliteringskedjan som alliansregeringen införde. Konkret handlar det om tidsgränserna för att pröva arbetsförmåga, och att genomföra arbetsprövning mer rimligt och rättssäkert.
Den andra fronten är att återupprätta inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna, för legitimitetens skull. För att få ett brett stöd för en generös välfärdspolitik, måste systemen leverera så att det för de allra flesta löntagare finns ett tydligt och rimligt samband mellan inkomsten de förlorar och ersättningen de får. Fungerar inte detta, finns en risk för att de som har högre lön och en starkare ställning på arbetsmarknaden börjar teckna försäkringar vid sidan av socialförsäkringar, via avtal eller privat.
En sådan utveckling pågår redan för fullt. Får den utvecklingen fortsätta kommer många fråga sig varför de ska betala så mycket i avgifter åt två håll. Detta kan leda till ett ökat tryck på att ytterligare försämra villkoren för de allmänna försäkringarna. Då slits samhället isär, med allt större skillnader i försäkringsskydd mellan gynnade och utsatta grupper. Vi får en ojämlikhetsskapande mekanism. Målet är att 80 procent av löntagarna ska få 80 procent i ersättning för sitt inkomstbortfall. Regeringen har tagit ett första steg som gör att 275 000 personer får 80 procent av sitt inkomstbortfall täckt. Men fortfarande ligger cirka två miljoner löntagare ovanför taket. Att höja inkomsttaket kostar inte så mycket som man kan tro eftersom en stor del går tillbaka som skatt, säger han.
TYSTA ARBETSPLATSER
Det blir en stor satsning att på sikt höja taket för de två miljonerna. Men det blir bättre för alla om det allmänna skyddet fungerar bra även för dem som tjänar mer, då söker de inte lösningar vid sidan av, menar Kjell Rautio. Forskning visar att länder med allmänna försäkringar har ett mer effektivt välfärdssystem, jämfört med när man måste betala privata försäkringar, som kräver mer byråkrati och kontroll.
Det finns också risker med att trygghetslösningar kopplas till anställningen, som i USA, eftersom man då förlorar sina försäkringar om man byter jobb. Det minskar rörligheten på arbetsmarknaden som är bra också för samhällsekonomin. En utveckling i riktning mot fler privata lösningar som försvagar de allmänna, skulle också påverka balansen mellan parterna på arbetsplatserna.
Redan nu ser vi hur den ökade risken för att bli av med jobbet vid långvarig sjukdom, som ett resultat av ändringarna i sjukförsäkringen, har lett till att det blivit tystare på arbetsplatserna. Fler är rädda för att bli utsorterade om de råkar bli sjuka. Det är inte bra för verksamheterna att man håller inne med berättigad kritik mot hur arbetet bedrivs.
Kjell Rautio tycker att det är viktigt att se att trygghet och jämlikhet är bra för alla. Vi hör idag ekonomer från OECD och IMF förklara att en av de stora svenska konkurrensfördelarna har varit vår välfärdsstat. Den har skapat en jämlikhet som varit tillväxtfrämjande, tvärtemot vad många har hävdat i den svenska debatten.
En OECD-rapport visar att Sverige tappat i tillväxt på grund av ökad ojämlikhet. Nu går Sverige bra, men det skulle ha gått ännu bättre om vi inte hade försämrat jämlikheten och tryggheten. Och eftersom det går så bra för Sverige idag – borde vi då inte ha råd att satsa mer än vi gör idag på att förbättra jämlikheten och tryggheten?
