Ordförande i Verdandis alkohol- och drogpolitiska grupp, Annmari Wulfstrand Byhlin, debatterar i Nerikes Allehanda om Örebro som nu beslutat om att sänka försörjningstödet med 200 kronor per månad. Att varje månad leva under existensminimum och behöva lita till samhällets stöd är ytterst påfrestande. 200 kronor betyder oerhört mycket för den som redan ligger på fattigdomsgränsen.

Kommunfullmäktige i Örebro kommun beslutade den 29 januari att sänka försörjningsstödsnormen med 200 kronor. Jag blev illa berörd över debatten. Föraktet för de mest utsatta präglades av en människosyn som jag inte trodde var möjlig. Det märktes att många ledamöter lever i en helt annan verklighet än de som drabbas av beslutet. Den människosyn som framfördes går tillbaka till 1800-talets fattigvårdslagstiftning. Det fanns också en negativ bild av att söka hjälp från socialtjänsten och försörjningsstöd. Samhällets yttersta skyddsnät, som fullmäktigeledamöterna är ansvariga för.

Först av allt, de allra flesta vill leva ett liv där man kan försörja sig själv. Alla som har försörjningsstöd måste få det stöd som gör det möjligt att komma in i arbetslivet eller utbildning. Till det kan man behöva stöd. Okunskapen är stor bland ledamöterna vilka som lever på försörjningsstöd länge.

De som står nära arbetsmarknaden får stöd till praktik, utbildningar eller andra kommunala insatser.

De som står allra längst ifrån arbetsmarknaden är de som lever länge på försörjningsstöd. Människor som är tilltufsade av livet, lever under press av psykisk ohälsa, långvarigt missbruk, eller med sådana funktionsnedsättningar att de inte är anställningsbara.

Några exempel är, när du fyllt 29 mister du din aktivitetsersättning från Försäkringskassan om du har en funktionsnedsättning, eller den person som jag har kontinuerlig kontakt med och som i perioder är deprimerad och har ångest och inte klarar av att åka buss, utan måste handla i områdets basaffär som är ett dyrare alternativ. Exemplen kan mångfaldigas.

Jag fanns med i den skuggutredning som bestod av brukarorganisationer som följde den socialtjänstutredning som tog fram riksnormen. Utredningen leddes av Inger Lundberg riksdagsledamot från Örebro. Organisationerna i skuggutredningen gillade inte riksnormen, men Inger övertygade mig och andra om att det var viktigt att ha ett golv så att försörjningsstödet inte urholkades i kommunerna.

Då som nu angreps socialbidraget. Dessutom så skulle ju självfallet flertalet av kommunerna lägga sig över riksnormen, och naturligtvis vår hemkommun. Idag är jag tacksam för att det blev ett golv annars hade vi troligtvis haft ännu lägre nivåer i försörjningsstödet. Lika tacksam över att den utredning som just nu arbetar med Framtidens socialtjänst inte ska lägga förslag på förändringar av försörjningsstödet.

200 kronor är inga pengar för den som har lön, men för den som lever på försörjningsstöd är det mycket pengar. Kronofogdens förbehållsbelopp ligger 1 000 kronor över försörjningsstödsnormen med ungefär samma tillägg som försörjningsstöd för läkemedel, medicin, tandvård, barnomsorg med mera.

Enligt personal på försörjningsstöd så skulle det inte bli något bekymmer för den enskilde att få minskat bidraget. Tänk om man vände sig till personalkontoret och frågade om det gör något om vi minskar lönen med fem procent. 200 kronor är mycket för den som lever under existensminimum varje månad, inte bara några få. Det kan handla om att avstå från att äta frukost, avstå från frukt och grönsaker.

I slutet av varje månad har jag alltid några telefonsamtal om man kan få låna en eller ett par hundra kronor till mat.

Denna tidnings ledarskribent Lars Ströman argumenterar ena dagen för att det är rätt att sänka försörjningsstödet, nästa dag ondgör han sig över att han och andra besökare på fullmäktigedebatterna inte får fika gratis. Borttaget gratisfika kan ju ses som en solidaritetshandling för de som mister 200 kronor i månaden. I dag blir jag populist, tycker att man kan ta bort allt gratiskaffe på alla kommunala möten. Jag går på några få möten i kommunen som föreningsmänniska och kommer inte längre att fika. Jag kan själv betala mitt kaffe.

Ann-Mari Wulfstrand-Byhlin

Ordförande Verdandi Örebro

Länk till artikeln i Nerikes Allehanda:

https://etidning.na.se/shared/article/foraktet-for-fattigdom/hG9csVVr