DET ÄR INGEN SKAM ATT VARA FATTIG

Det är ingen skam att vara fattig. Men det är en skam att vi har ett samhälle som tillåter fattigdomen att växa samtidigt som andras välfärd ökar.

Sedan socialtjänstlagen infördes 1982 har Sverige förvandlats från världens kanske jämlikaste land, med en välfärdsstat som utjämnade klyftor och livschanser, till ett land med de snabbast växande klyftorna inom OECD.

Arbetslösheten är högre idag än på 80-talet, samtidigt har trygghetssystemen försvagats, ersättningsnivåerna i a-kassan och sjukpenningen sänkts, och hundratusentals svenskar blivit försäkringslösa. Unga och utlandsfödda som aldrig haft ett jobb är utestängda från trygghetssystemen, och sedan 2008 har nära 100 000 utförsäkrats av Försäkringskassan då de passerat den bortre parentesen.

Många nyfattiga har drivits till kommunernas socialkontor på senare år. 2014 fick sex procent av alla hushåll ekonomiskt bistånd och Socialstyrelsens siffror visar att åtta av tio socialbidragstagare är arbetslösa eller sjuka, och egentligen borde ha andra ersättningar – om trygghetssystemen hade varit intakta.

Antalet bidragstagare är inte fler nu än i slutet av 1980-talet, men bidragsperioderna har blivit längre. Det genomsnittliga antalet biståndsmånader per hushåll ökade från 4,3 till 6,5 mellan 1990 och 2014. Socialbidraget var aldrig tänkt som ett alternativ till socialförsäkringarna, utan som tillfälligt stöd i nödlägen för att täcka basbehoven. Och socialbidragsnormen bäddar inte för något lyxliv. Tvärtom. Att leva på socialbidrag under lång tid är ”ohållbart”, konstaterar ett antal socialforskare vid Ersta Sköndal Högskola i en rapport om Sveriges Stadsmissioner och fattigdom. Många med bidrag skuldsätter sig för att klara av att betala till exempel tandvård, vilket förvärrar läget.

Socialbidraget har urholkats rejält sedan 1980-talet. Socialbidragsnormen (sedan 1998 en riksnorm som fastställs av regeringen) omfattar färre levnadsomkostnader än förr, och uppräkningen har inte på långa vägar hängt med inkomstutvecklingen i stort.

Lokala riktlinjer uppmanar samtidigt till ”återhållsamhet”, och studier visar att socialsekreterare känner en press att vara restriktiva. I många kommuner avslås allt fler ansökningar, för att socialtjänsten inte anser sig vara skyldig att täcka ett visst behov, för att man bedömer att individen kan försörjas på annat sätt (till exempel av en sambo) eller för att den sökande inte har uppfyllt kraven på ”motprestation”.

Sedan slutet av 1990-talet har fokus legat på ”aktivering” och ”jobbstimulans” av bidragstagare, med jobbsökande och arbetsträning som krav för fortsatt stöd. Den som inte rättar in sig i ledet får avslag. 1998 blev det genom en lagändring möjligt för kommunerna att villkora bidraget för unga, och 2013 utvidgades kraven till alla.

Att vara socialbidragstagare innebär ett liv i knapphetens tecken, en ständig kamp för överlevnad. Socialbidrag ska ge en skälig levnadsnivå. Innebörden av lagens “skälig” har dock kraftigt urholkats. Rimligen ska skälig levnadsnivå inkludera rätt till ett värdigt liv med full delaktighet i samhället och demokratiska processer. Verkligheten är en annan. Delaktigheten inskränker sig för många till vad man kan uppleva inom promenadavstånd och mellan hemmets fyra väggar.

Verdandikongressen i maj 2014 antog ett uttalande om Verdandis krav inför valrörelsen: krav på en reformering av sjukförsäkringen, höjda ersättningsnivåer i a-kassan samt förbättrade villkor för socialbidragstagare:

KONGRESSEN uttalande valrörelsen-2

Som socialbidragstagare har du ingen självklar rätt till reseersättning för besök hos läkare, arbetsförmedling, socialkontor, bibliotek och andra samhällsinstitutioner som bara kan nås med allmänna kommunikationer eller bil. Du har inte heller rätt till den informations- och kommunikationsmöjlighet som kräver dator och internetuppkoppling. Detta trots att de flesta arbetsgivare, myndigheter, vårdcentraler med flera kräver detta. Skolan förutsätter också att eleverna har tillgång till dator och internet hemma.

Lägsta ersättningen från a-kassa och sjukförsäkring är så låg att ingen ensam kan försörja sig och klara boendet. Grundtanken bakom de låga ersättningsnivåerna är att tvinga folk att söka arbete. Försörjning genom eget arbete är också de allra flestas högsta önskan. Att vilja arbeta, att kunna arbeta, att få arbeta, är inte alltid samma sak. Tvärtom tvingas många ofrivilligt att stå utanför arbetsmarknaden. Det är orimligt att dessa människor ska dubbelbestraffas så att de förutom sjukdom och arbetslöshet även ska drabbas av fattigdom.

I ett välfärdsland måste välfärden omfatta alla och inte lämna stora och växande grupper utanför. Att långvarigt tvingas att leva på otillräckliga inkomster har många negativa konsekvenser för individen. I förlängningen drabbar detta också samhället. De som betalar det högsta priset är barnen som berövas en trygg barndom. Barnen tvingas istället bära sina föräldrars oro och ångest.

Verdandi kräver en omedelbar reformering av våra yttersta skyddsnät.

• En A-kassa som är en inkomstförsäkring värd namnet.
• En sjukförsäkring som ger fullt stöd vid sjukdom med ersättningsnivåer som ger ett tryggt och anständigt liv.
• Socialbidragsnormer som inkluderar och tar hänsyn till behoven av ett värdigt liv med full delaktighet i samhället.
• Barnperspektivet ska genomsyra hela det socialpolitiska området och barnens rätt till en trygg uppväxt ska vara ständigt närvarande vid utformningen av samhällets yttersta skyddsnät.

Vad är fattigdom?

Att idag vara fattig i Sverige betyder att man lever på en nivå som är lägre än huvuddelen av befolkningen. Forskare och statistiker använder sig av begreppen relativ och absolut fattigdom. Enligt det relativa uppfattas den som fattig som har en disponibel inkomst som är under 60 procent av medianinkomsten. Det absoluta utgår från ett specifikt värde, en lägsta nivå. Det relativa fattigdomsmåttet ser individens ekonomiska resurser i relation till den levnadsstandard och inkomster andra har i samhället. Inkomstklyftor blir synliga och synsättet visar ofta en större andel fattiga än om man mäter utifrån absoluta tal.

EU använder sig av det relativa fattigdomsbegreppet och allt fler ansluter sig till det. I Sverige använder vi både det relativa begreppet och absoluta begrepp.

Begrepp och definitioner är viktiga men människorna som det gäller, vet dock vad saken innebär.

Ansökningarna om socialbidrag ökar

Under lång tid har vi i Sverige, som är ett rikt land, utgått ifrån att det inte finns några som är fattiga, ekonomiskt utsatta. Vi har inte önskat se verkligheten. Idag vet vi att det inte är så. Många, unga och utrikes födda, har aldrig släppts in på arbetsmarknaden och lever under svåra ekonomiska villkor. Arbetslösa och sjukas situation har försämrats.  Ett uttryck för det är att ansökningarna om ekonomiskt bistånd från socialtjänsten ökat. Socialstyrelsens siffror 2011 av beviljade ansökningar visar en ökning i hela landet och att huvuddelen av de som fått ekonomiskt bistånd under 10-12 månader har varit sjuka eller arbetslösa.

Fattigdom betyder inte bara lite pengar att röra sig med utan innebär ofta känslor av skam och skuld.

Individen lastar sig själv för den uppkomna situationen trots att den egna möjligheten till inflytande oftast är oerhört liten. Den ekonomiska situationen färgar hela livet. Vi vet att de som är ekonomiskt utsatta har sämre hälsa, deltar i mindre utsträckning i politik och samhällsliv, har färre sociala kontakter, upplever större ensamhet, har större risk för missbruk.

Varje individ har rätt att växa och utvecklas efter sina egna förutsättningar. Fattigdomen är ett hot mot individen men också mot samhället. De ungdomar som tillbringar åren efter gymnasiet i ett ingenmansland och bollas mellan olika stödinsatser har svårt att skapa framtidstro. Den arbetslöse som skall leva på lönen från obegripliga insatser fylls ofta inte bara av självhat utan kan vända sig från samhället.

Fattigdomen måste utrotas

Fattigdomen måste utrotas. Ojämlikhet skapar fattigdom. Jämlika samhällen gör oss alla friskare och mer produktiva. Forskarna Wilkinson och Pickett visar att även om bruttonationalinkomsten är hög i ett land så kan de sociala problemen och ohälsan vara höga. Orsaken är inkomstfördelningen. Ju jämnare den är – desto mindre är problemen.

Verdandi arbetar för ett rättvist solidariskt och jämlikt samhälle.

Rätten till ett bankkonto

Verandi har drivit frågan om rätten till ett bankkonto. Bankerna har varit återhållsamma med att skapa nya konton för “olönsamma” kunder. EU har också diskuterat frågan och nu har EU-parlamentet beslutat att framöver ska alla ha rätten att öppna ett bankkonto. Ingen ska kunna nekas ett bankkonto, oavsett om personen är hemlös eller av utländsk härkomst. Det aktuella kontot ska kunna användas för insättning och utbetalning inom EU, med kort eller via internet. Lagändringen är ideologiskt viktig och stärker de mänskliga rättigheterna.