BARNFATTIGDOM GER GLAPP MELLAN OLIKA VÄRLDAR

Debatten pågår om hur skadlig relativ fattigdom är. Ebba Busch Thor, kd, gick nyligen ut i en debattartikel och förklarade frankt att relativ fattigdom är ett lyxproblem. Men forskningen visar att för barn handlar fattigdom inte bara om pengabrist, den påverkar också viktiga relationer: rollerna inom familjen och umgänget med jämnåriga. Barnen skäms inför andra och känner sig maktlösa, säger forskaren Stina Fernqvist.

“En erfarenhet rikare?” heter hennes doktorsavhandling om barnfattigdom och hur barn tacklar den. De agerar hemma och i skolan på ett sätt som gör att de onekligen får erfarenheter, som andra barn inte får. De tar på sig ett större ansvar, praktiskt, ekonomiskt och känslomässigt. Det medför ofta att rollerna inom familjen blir andra än de vanliga.

Avhandlingen är en så kallad kvantitativ studie med längre intervjuer med 17 barn och ungdomar, vars föräldrar överklagat socialtjänstens avslag på bistånd. Studien ingår i ett projekt, “Ekonomisk utsatthet i barndom”, som leddes av professor Elisabet Näsman vid Uppsala universitets sociologiska institution.

– Barnfattigdomen är ofta osynlig för myndigheterna. Barnen är ju inte aktörer på arbetsmarknaden och biståndsärenden behandlar man strikt som en vuxenfråga, säger Stina Fernqvist. Många förnekar ju också att den finns. Men det handlar inte om barn som bara har det lite grann sämre materiellt. De här familjerna har ibland inte råd att köpa Alvedon, de har svårt att få maten att räcka till. Det finns ett glapp mellan olika världar, som barnen måste hantera dagligdags.

En av de intervjuade säger att ingen av kompisarna förstår varför hon har så lite pengar att hon inte ens kan köpa en läsk eller betala en bussbiljett till city.

BLEV PUNKARE FÖR ATT DÖLJA BRIST PÅ PENGAR

Camilla, 13 år, kommer från en förort men har sökt sig till en innerstadsskola med medel- och överklasselever. Kläder av rätta märket är viktiga. Hon berättar hur hon har tacklat detta – genom att bli punkare! Då är det inte konstigt att hon går med samma collegetröja vecka ut och vecka in. Hon tror att hon blir accepterad i sin punkighet, men skäms ändå för att hon inte har råd att köpa nya kläder.

Camilla tar ansvar för att förutse utgifter, och säger till en vecka i förväg om en utflykt där hon måste ha med matpaket.

Stina Fernqvist förklarar att det blir en viktig del av vardagen för barnen att, på olika sätt, hantera familjens fattigdom. De inser att föräldrarna försöker hemlighålla att de har ont om pengar, eller försöker undvika att göra barnen delaktiga. De vill själva hjälpa till genom att tjäna pengar till familjen – men det är ju lättare sagt än gjort före 18 år fyllda. De oroar sig över hur deras föräldrar mår och kan se sig själva som “en ekonomisk utgift”. De konstaterar att det är besvärligt och tärande för ekonomin att ha barn. Barn kan avstå från att ens fråga om saker de vil ha – eller göra. Anne, 9, vill börja i musikskolan men stoppar sig: “Jag tror att det blir för dyrt”. Och det händer att barn tänker på att inte äta för mycket.

Jessica, 12, har slutat att bjuda hem kompisar efter plugget, eftersom familjen inte har råd att låta fler barn än de egna äta mellanmål. I andra intervjuer framkommer att barn får avstå från att be någon att sova över, för då blir det fler till middag och frukost! Och då ligger det nära till hands att man tackar nej när andra bjuder en att sova över. Likadant är det med födelsedagsfesterna. Det handlar såväl om presenten man förväntas ha med sig, som att man inte har råd att själv bjuda på kalas.

Inför sina kamrater är barnen avsiktligt vaga om familjens ekonomiska läge – eller så ljuger de. Det verkar vara ovanligt att de blir direkt mobbade för sin fattigdom, men de ser den som något skamligt som de behöver dölja.

– I praktiken innebär detta att de ofta utestänger sig själva från gemenskap med jämnåriga, till exempel genom att säga att de är upptagna och därför inte kan hänga med på bio – när de i själva verket saknar pengar. I andras ögon verkar de då osociala, man tycker att de agerar obegripligt och verkar vara tråkiga, snåla och konstiga. Så det är en riskabel strategi, för efter en tid är det kanske ingen som frågar om de ska hänga med, säger Stina Fernqvist.

KAN FINNAS NÅGRA DOLDA I VARJE KLASS

Skollagen förbjuder avgifter för skolaktiviteter, ändå förekommer detta. Många förutsätter att alla har råd att delta i skolutflykter. Barnfattigdomen tycks ofta vara en “icke-fråga” i skolan och Stina Fernqvist menar att det kan bero på omedvetenhet och okunskap, men också en ovilja att ta i en svår fråga.

– De vuxna i skolan måste förstå att de här barnen finns även om de inte syns. Man tror kanske att man ska få syn på dem, men de är ju experter på att dölja. Det kan finnas några i varje klass – hur ska man utforma deras skoltid så att den blir bra? Ett enkelt råd är att avstå från frågerundor om vad eleverna gjorde under sommarlovet. I skolan ska man inte ha den typ av samtal som förutsätter att alla är välbeställda medelklassbarn! Jag tycker mig förstå att det blivit bättre när det gäller detta. Men det är inte så på alla håll. Jag hörde om ett skräckexempel: under en temadag hade en skola ett inslag där varje elev skulle berätta vad föräldrarna jobbade med och vad de tjänade!

SIMKUNSKAP ÅTER EN KLASSFRÅGA

Stina Fernqvist understryker att det är ett “gigantiskt misstag” att tro att dessa barn inte finns i friskolorna och berättar om ett förfärande exempel på oförståelse i en friskola:

– En pojke uteblev från en gymnastiklektion förlagd till simhallen, eftersom familjen inte haft råd att låta honom lära sig simma. “Det var ju tråkigt”, sade läraren – och underkände pojken för att han inte uppfyllt det momentet! Simfrämjandet talar om att simkunskap åter håller på att bli en klassfråga. Alla kommuner borde ge alla skolor i direktiv att alla elever ska kunna simma, och ställa simlärare till förfogande. Det är inte heller självklart att alla familjer har råd med exempelvis skridskor och då borde det finnas en möjlighet att låna utrustning i skolan, så att ingen behöver stå vid sidan av och titta på. Politiker och skolans beslutfattare måste tackla frågor om barn i fattigdom i riktlinjer och regler, så att det inte är upp till varje enskild lärares insikt och omdöme att hantera frågorna, understryker hon.

Efter avhandlingen har Stina Fernqvist föreläst på socialarbetardagar och hos frivilligorganisationer och efterföljande samtal har stärkt hennes bild av dagens fattigdom:

– De som tidigare mest mött psykiskt sjuka och missbrukare, berättar att det nu allt oftare är så kallat vanligt folk som söker hjälp. Det räcker att en eller två i familjen har blivit långvarigt sjuk, så räcker inte pengarna, även om familjen får försörjningsstöd från socialtjänsten. Nivån på det stödet har legat still i tio år. Tidigare kunde barnfamiljer be kyrkan om hjälp så att barnen skulle få en cykel, eller en resa till Kolmården. Nu handlar det ofta om hjälp att få mat på bordet. En förening som Majblomman lägger ut blanketter till skolsköterskor i utsatta områden för familjer som vill ha hjälp med glasögon till sina barn. Då har frivilligorganisationerna tagit över statens och kommunernas funktion. Vill vi ha det så? För mig är det fortfarande ett samhällsansvar, man får inte individualisera problemen med barnfattigdomen, säger hon.

Text och foto: Mats Utbult

 

VERDANDI PROTESTERADE MED VIKTORIA THÖRNVALL MOT VRÄKNINGAR AV BARN

Den 5 maj protesterade verdandister utanför riksdagen tillsammans med Viktoria Thörnvall mot vräkningar av barnfamiljer i Täby. Mikaela Thörvall har startat en facebookgrupp: Täby kommun vräker fattiga, sjuka och barn, som snabbt har fått flera hundra följare. Mikaela Thörnvall och hennes familj har själva drabbats och nu vill hon uppmärksamma politikerna om hur verkligheten ser ut i kommunerna.

Viktoria Thörnvall träffade Veronica Palm, vice ordförande i riksdagens Socialutskott, utanför riksdagen och överlämnade ett brev. TV4 bevakade protesten och sände flera nyhetsinslag under kvällen, bland annat intervjuades politiker i Täby och Hyresgästföreningens ordförande Marie Linder. 2013 vräktes 504 barn i Sverige.

Text och foto: Marja Koivisto